User Profile

Om Hubert Selby Jr hade varit svensk och skrivit en roman om ett gäng kompisar i Haglund så hade resultatet blivit något som liknar Still. Det är nämligen uppenbart att Sattarvandi är inspirerad av Selby (som Sattarvandi citerar i inledningen och har öppna och mer subtila referenser till i texten) både stilmässigt och i de ämnen han behandlar. Still är en roman om Hagalund lika mycket som Last Exit To Brooklyn var en roman om, ja, Brooklyn.

Sattarvandis tagning på livet i urban periferi funkar bra.  Nemo och hans polare duckar arbetsförmedlingen, röker gräs, snackar om tjejer, slåss med rivaliserande gäng och går omkring mellan olika gårdar. Framförallt har de väldigt tråkigt. Något som är intressant med Still är att Sattarvandi noggrant förmedlar till läsaren att killarnas utanförskap handlar om klass och inte etnicitet/ras/whatever you wanna call it. Vilket känns som ett aktuellt inlägg i den svenska kultur- och samhällsdebatten nu lika mycket som det gjorde 2008.

Stilistiskt och språkligt briljerar Sattarvandi. Kanske hade jag varit ännu mer imponerad av just denna roman om referenserna till Selby och Last Exit To Brooklyn varit mindre påtagliga, nu blir inspirationen lite av en belastning.

Sjömannen Hubert Selby drabbades av svår sjukdom och fick som konsekvens leva resten av sitt liv med funktionsnedsättningar och missbruk. För att inte tala om ett överhängande livshot. Som tur var började han skriva, mest för att det inte fanns så mycket annat för honom att göra. Ett antal romanener och novellsamlingar blev resultatet varav Last Exit To Brooklyn räknas som en klassiker.

I Last Exit skildrar Selby trasproletariatet i ett Brooklyn långt innan gentrifieringen. Stadsdelen befolkas av fyllon, queers, arbetare och prostituerade som, i brist på bättre beskrivning, gör kaos. Oftast slutar det i våld och grova övergrepp. Selby berättar om detta i de löst sammanhållna experimentella noveller som utgör Last Exit.

Som helhet är Last Exit både fruktansvärt arg och rå, och förvånansvärt känslig och kärleksfull. Man skulle kunna kritisera en bok som innehåller så mycket våld och hat, men Selby är varken cyniker eller nihilist. Han bryr sig om sina karaktärer, oavsett vad de ställer till med. Det gör också läsningen så mycket mer intressant.