Solenoid

Solenoid av Mircea Cartarescu vill jag beskriva som en fenomenologisk roman. Detta eftersom större delen av romanen handlar om hur vi erfar världen, relaterar till den, formas av den och kan erfara över huvud taget. I boken får vi följa en splittrad huvudperson och hur han/hen erfar världen i olika situationer. Vi följer hans kärleksliv, hur han erfar den egna och andras kroppar, vi följer en lärare som upplever sig förfärdigad från både sina lärarkollegor, vars biografier presenteras, och även eleverna vars odräglighet och tillkortakommande ständigt påpekas. Vidare följer vi ett barn, vars syster dog, som lider av tuberkelns eller någon annan sjukdom, vi får se hur barnet erfar världen och framförallt interaktionen med sjukvården. Vidare får vi följa en upptäcktsresande som erfar och undersöker Bukarest dolda hemligheter och baksidor. Vidare får vi låna redogörelser för mindre kända men ändå intressanta vetenskapsmän och kvinnor, författare, politiker och tänkare. Allt detta vävs ihop till något någorlunda sammanhängande med solenoider, dessa mystiska elektriska apparater som döljer sig på olika platser i Bukarest.

Överlag är boken mycket spännande då man ständigt utsätts för intryck och erfarenheter som både bokens interna författare och jag själv som läsare försöker binda ihop. Följer vi samma person vid olika tillfällen, är det olika personer, vad är sant och vad är falskt, vilka erfarenheter motsvarar en intersubjektiv sanning och vad är rena vanföreställningar? Allt detta möts vi av i Carterescus Solenoid.