Det är ganska svårt att prata om denna boken. Anledningen är att jag helt enkelt är oförmögen att ge ett om inte objektivt så åtminstone sakligt omdöme. Identifikation med Knausgårds barndom är alldeles för stark för att jag kan redogöra och analysera texten utifrån utan lever mig in i den på ett djupt traumatiskt sätt. Det är den absolut mest obehagliga bok jag läst just därför. För andra läsare kanske den framstår som en relativt vardaglig eller tom banal historia om ett barns semi-tragiska uppväxt. För mig framstår det som en analogi, med moment så igenkännande att jag var tvungen att lägga undan boken pga ångest. Jag vet således inte on jag kan rekommendera Min Kamp 3 på samma sätt som jag anser tvåan vara kanske den mest klarsynta etnografi över den moderna svenska människan, samt över kärlek och faderskap. Kanske lite olyckligt eller tursamt gör denna bok eventuella litterära ambitioner jag skulle ha mer eller mindre bortkastade eftersom Knausgård lyckats presentera just de känslor och trauman som skulle ligga till grund för ett sådant projekt. Men om någon undrar hur mitt liv sett ut kan denna bok mer eller mindre, om än med enskilda estetiska och ytliga förändringar, i princip redogöra för denna.