Trötthetssamhället

Inte vad jag förväntade mig, men trots det innehöll den intressanta betraktelser och insikter att ta del av.

Författaren förklarar hur vårat samhälle är ett "prestationssamhälle" snarare än "disciplinssamhälle", ett med murar och väggar; vårat handlar snarare om att KUNNA, om att PRESTERA, vilket jag får ge honom rätt i.

Efter att ha kommenterat diverse franska postmodernister, Hannah Arendts "Vita activa", Melvilles "Bartleby", övergår han i den (för mig) kanske mest intressanta delen av boken:

"'Den verksamma människans största brist', skriver Nietzsche: 'Verksamma människor utmärks oftast av frånvaron av högre verksamhet [...]: på den punkten är de overksamma. [...] De verksamma rullar såsom stenen rullar, enligt mekanikens dumhet.'

Det finns olika sorters verksamhet. Den verksamhet som följer mekanikens dumhet lider brist på avbrott. Maskinen kan inte dröja. Trots sin enorma beräkningskapacitet är datorn dum, därför att den saknar förmågan att tveka. [...]

Kanske räknar datorn snabbare än mänskliga hjärnan och upptar utan minsta avstötning enorma datamängder just därför att den är fri från all slags olikhet. Den är en positivmaskin. Just på grund av sin autistiska självcentrering, på grund av den felande negativiteten, uppvisar en idiot savant samma kapacitet som annars bara en räknemaskin är förmögen till.

Under loppet av världens allmänna positivisering förvandlas såväl människan som samhället till en autistisk prestationsmaskin. [...]"

Ett av de mer givande styckena ur boken, men överlag är det mest akademikertrams och jag får den distinkta känslan att flertalet andra författare behandlat samma ämne på ett bättre sätt.

Akademiker har en tydlig förmåga att skriva döda, urtrista texter som är ämnade för varandra, ett fenomen denna bok tyvärr inte är besparad från, men författaren har ändå lyckats göra sig förståelig.

Ej läsvärd, hitta något annat att göra med din tid. Fråga dig själv, "måste jag sitta inne idag?"