Aniara var som väntat ett episkt verk. Vi får följa människornas färd genom rymden mot lyran. Här är människorna fångade med sina egna värsta fiender, sig själv och evigheten. Vad gör vi när vi inser att vi står i en sarkofag på väg mot oändligheten, att vi måste handskas med varandra och detta oemotsägliga faktum. I Martinssons epik får vi en inblick i detta, kvalen med sig själv, nya religioner och kulter, härskare som vägrar inse att de inte längre besitter någon makt. Det låter kanske märkligt att säga, men vi måste kanske inse att vi liksom Martinssons mima är fångade på ett oändlighetens rymdskepp på väg mot vår egen säkra död, först då kanske vi kan göra något åt vårt predikament.