Den andra boken i Min kamp sviten är bättre än den första. Om det är bra litteratur vet jag inte, den är knappast intressant i ordets gängse bemärkelse. Samtidigt är den gripande och fängslande på ett för mig ovant sätt. Kanske är det igenkännandet, normannen i Sverige, den bittra mannen, den ständiga protestantiska plikten och ångesten. Rädslan för att bli det man hatat, rädslan för att göra fel och för att vara otillräcklig. I sitt anekdotiska sätt att skriva på kan Knausgård fånga aspekter av livet, tanken, mänskligheten på sätt som framstår som mer äkta.