Den fjärde delen i Sun Eater-serien. Av slutet att döma kommer, härligt nog, fler. Tillhör det bästa inom genren (rymdopera). I de filosofiska/religiösa avsnitten känner jag ingen referenser, på omvägar, till såväl kristendomen som gnosticism (kanske närmare kaosgnosticism), vilket jag uppskattar. I sådana frågor - världbyggandet där olika livsåskådningar har en plats - har inspiration med stor sannolikhet hämtats från Frank Herbets numera kanoniska Dune-hexalogi. Fast jag skulle hävda att Sun Eater-böckerna är bättre, mer spännande och mer välskrivna.

Christopher Ruocchio är både en mycket produktiv författare och överraskande ung.