User Profile

@Anders_S Smaksak såklart. Själv blev jag positivt överraskad av Hunters of Dune och Sandworms of Dune, det som inramas som fortsättningen. Det är de enda jag läst av Brian Herbert/Kevin J. Anderson. Alla andra Dune-böcker av de två har jag inte varit så intresserad av.

@Anders_S Jag rekommenderar alla delarna i Herberts hexalologi. En välförtjänt stor författare. Sonen Brian Herbert som tillsammans med Kevin J. Anderson skrivit två fortsättningar efter faderns död, är faktiskt också ganska bra. Han hittade manuskript och utkast efter sin far som han utgick ifrån.

Daniel och Micke och Johanna som blir utsatta för invandrargäng, misshandlade, rånade, Johanna våldtagen, och vuxenvärlden blundar, slätar över och utövar gaslightning. I synnerhet lärare och rektor. Väldigt stark berättelse.

Arbetarbarn och deras föräldrar. Elin, högerradikala, och Antonio, vänsterradikal, funderar, hittar saker de ogillar med sina respektive rörelser.

En välfärd och en arbetsmarknad som krackelerar, hur våldsamt och utsatt det kan bli för unga i ett sådant samhälle. Men också vänskap, omtanke och kärlek bland de unga, blir lite hopp i det dystra. En fantastisk och gripande skildring i ett samhälle utan tillräckliga samhällsvisioner, utan tillräcklig sammanhållning, utan tillräcklig välfärd, utan tillräcklig värdighet.

Böcker som jag följt sedan 2019 (2018 publicerades första, Empire of Silence). Väntat på när nästa ska komma. Inte läst andra böcker på samma sätt, väntar på nästa del, de som varit olika delar (exempelvis Frank Herberts Dune -hexalogi) har varit publicerade för länge sedan och redan tillgängliga.

Just den här var väldans kristen till temat, nästan explicit ibland, om än med diverse omskrivningar enligt Sun Eater-universumets mytologiska inramning. Hursomhelst spännande som vanligt. Ett till ska skrivas, sjunde delen som ska vara den avslutande. Jag tror att jag efter den är ganska "mätt" och kommer sannolikt inte läsa kringberättelser i anslutning till the Sun Eater som getts ut (The Demons of Arae, War Stories, Daughter of Swords m.fl.).

Jisses. Dystert värre. Deppigt, deppigt. Måste nog ändå säga att jag tycker det är lite drygt att allt är på vers, blir lite pretto. Fast samtidigt välskriven och det aldrig sinande dystra mörkret är ganska stämningsfullt, så blir ändå en trea.

Jag gillar sci-fi- och rymdopera överlag annars, så det känns bra att ha läst en av klassikerna i genren. Fast skulle nog säga att när det gäller klassiker så är Ursula Le Guin ungefär en miljon gånger bättre. Av Harry Martinson rekommenderar jag hellre mästerliga Nässlorna blomma.

Omläsning, många år sedan jag läste böckerna i A Song of Ice and Fire. Det som slår mig tydligare idag är hur TV-serien avviker från böckerna, karaktärer gör annorlunda saker m.m. Det tycker jag är lite synd, annars hade man bättre kunnat "fortsätta" när A Dance with Dragons slutar någon gång i slutet av säsong 5 i TV-serien, men det är tyvärr inte riktigt möjligt när handlingen är så annorlunda.

Som tur är är böckerna, inklusive denna, av Timothy Zahn, en komplex och intressant skildring av Thrawn. Och har därför ingenting med TV-kalkonen "Ahsoka" att göra. Tv-grejen något helt annat, bygger tydligen på en animerad barn-serie. Svårt att hitta en större kontrast mellan filmatisering och bok/böcker.

Hur annorlunda kan andra liv i universum vara och hur kan man förstå sig själv och andra? Temat i sig finns hos andra författare också, som exempelvis i Sue Burkes Semiosis-duologi. Variationen och möjliga gränser för fantasin gör däremot att sådana ämnen aldrig riktigt kan uttömas. Utöver detta främmande artefakter och nervpirrande action. En fortsättning blir en given läsning.

Väldans trevlig. Att följa Iskat Akaris från början till slutet var en intressant och spännande resa.

Spännande. Ganska välskriven, något som kan variera mycket mellan skilda Stjärnornas krig-författare. Såväl berättelse som karaktärer som jag fastnade för.

Den avslutande delen av Kontrahenterna. Lättläst spänning, intressanta levnadsöden.