User Profile

@dnoate Har du läst hennes debutroman, Rocannon's World? Såklart alltid smaksak, men för mig är det en av de bättre jag läst av henne.

En fantastisk avslutning på Mia-trilogin. Tycker bäst om denna, där Mia blivit tonåring och kommer ut i arbetslivet, hennes tankar om livet. Finns också en [nästan helt platonsk, bortsett några kyssar] lesbisk berättelse. Något som kanske var ovanligt när verket publicerades 1939? Kök, arbete, gator, och som i tidigare delarna den fint och starkt beskrivna relationen mellan Mia och hennes mamma Hedvig. Prostgården och relationerna där. Strejkande och strejkbrytare. Ett mästerverk.

En sann klassiker och högst välförtjänt så. Barnperspektivet från berättarjaget griper tag i mig som läsare, än mer så när jag tänker på den självbiografiska ansatsen. Det är också ett viktigt tidsdokument i skönlitterär form, hur fattigdom och liv sett ut i Sverige.

Över 700 sidor, tre böcker i ett. Vilket bara är trevligt när det är någonting man verkligen tycker om att läsa.

Den här samlingsvolymen är däremot, tyvärr, för tråkig. Det händer nästan ingenting som riktigt berör mig. I någonting man tycker om att läsa, går många sidor snabbt, den här boken tog long tid att läsa.

Jag är glad att jag läst Sara Lidman. En känd författare. Fast jag kommer inte läsa något mer av henne. "n'Didrik", "a'CatarinaMor", "Häst'n", hur de tar sig till kyrkan "nea Plass'n". Det är för händelsefattigt, för meningslöst, för träigt, för tråkigt.

Läste för länge sedan, en av dom som inte följde med i min Goodreads-importering. Duologin är otroligt fascinerande med ett intressant fokus på språk och kommunikation bortom det väntade. Kreativt och spännande.

@Anders_S Smaksak såklart. Själv blev jag positivt överraskad av Hunters of Dune och Sandworms of Dune, det som inramas som fortsättningen. Det är de enda jag läst av Brian Herbert/Kevin J. Anderson. Alla andra Dune-böcker av de två har jag inte varit så intresserad av.

@Anders_S Jag rekommenderar alla delarna i Herberts hexalologi. En välförtjänt stor författare. Sonen Brian Herbert som tillsammans med Kevin J. Anderson skrivit två fortsättningar efter faderns död, är faktiskt också ganska bra. Han hittade manuskript och utkast efter sin far som han utgick ifrån.

Daniel och Micke och Johanna som blir utsatta för invandrargäng, misshandlade, rånade, Johanna våldtagen, och vuxenvärlden blundar, slätar över och utövar gaslightning. I synnerhet lärare och rektor. Väldigt stark berättelse.

Arbetarbarn och deras föräldrar. Elin, högerradikala, och Antonio, vänsterradikal, funderar, hittar saker de ogillar med sina respektive rörelser.

En välfärd och en arbetsmarknad som krackelerar, hur våldsamt och utsatt det kan bli för unga i ett sådant samhälle. Men också vänskap, omtanke och kärlek bland de unga, blir lite hopp i det dystra. En fantastisk och gripande skildring i ett samhälle utan tillräckliga samhällsvisioner, utan tillräcklig sammanhållning, utan tillräcklig välfärd, utan tillräcklig värdighet.

Böcker som jag följt sedan 2019 (2018 publicerades första, Empire of Silence). Väntat på när nästa ska komma. Inte läst andra böcker på samma sätt, väntar på nästa del, de som varit olika delar (exempelvis Frank Herberts Dune -hexalogi) har varit publicerade för länge sedan och redan tillgängliga.

Just den här var väldans kristen till temat, nästan explicit ibland, om än med diverse omskrivningar enligt Sun Eater-universumets mytologiska inramning. Hursomhelst spännande som vanligt. Ett till ska skrivas, sjunde delen som ska vara den avslutande. Jag tror att jag efter den är ganska "mätt" och kommer sannolikt inte läsa kringberättelser i anslutning till the Sun Eater som getts ut (The Demons of Arae, War Stories, Daughter of Swords m.fl.).

Jisses. Dystert värre. Deppigt, deppigt. Måste nog ändå säga att jag tycker det är lite drygt att allt är på vers, blir lite pretto. Fast samtidigt välskriven och det aldrig sinande dystra mörkret är ganska stämningsfullt, så blir ändå en trea.

Jag gillar sci-fi- och rymdopera överlag annars, så det känns bra att ha läst en av klassikerna i genren. Fast skulle nog säga att när det gäller klassiker så är Ursula Le Guin ungefär en miljon gånger bättre. Av Harry Martinson rekommenderar jag hellre mästerliga Nässlorna blomma.