Americanah

Förre året läste jag två av Adichies andra böcker, 'En halv gul sol' och 'Lila hibiskus'. Det är en författare som min sambo tycker mycket om och som kändes annorlunda än det jag brukar läsa.

I likhet med 'En halv gul sol' är boken ganska tjock, och utspelar sig över många år. Gissningsvis är huvudkaraktärena i 13-14 årsåldern när boken börjar och närmer sig 40 när boken slutar. Medans 'En halv gul sol' sträcker sig över Biafrakriget, utspelar sig 'Americanah' i en värld där det finns mobiltelefoner och bloggar.

Vad handlar den om? Vad ger den en inblick i? En ung generation nigerianer på nittiotalet som mest vill resa ut och bosätta sig i USA eller England. Att emigrera, bosätta sig utomlands, försöka att överleva i ett nytt land splittrad från familj och nära vänner. Att utomlands upptäcka att man är mörkhyad, men inte en "svart amerikan." Att flytta hem, men vara en annan och upptäcka att hemplatsen inte heller står oförändrat. Den ställer också frågor om vad det innebär att anses som lyckad, att lyckas; och om det är det samma som att vara lycklig.

Men också kärleken.

Kärleksrelationen mellan Ifemelu och Obinze går som en röd tråd genom berättelsen, trots att merparten av boken utspelar sig med de två huvudpersonerna i olika delar av världen, med olika förutsättningar; där de lever sina egna liv, men kanske alltid längtar tillbaka till varandra. Jag är mycket skeptisk till denna romantiska föreställning om den eviga kärleken, den rätta personen som alla andra bleknar mot; men det funkar som ett väldigt gott berättarmässigt grepp och jag väljer att se det som inte så mycket mer än det. I grunden tror jag inte att det är det boken egentligen handlar om.

Americanah sets out to do what so much great literature does: tell a great human story with an undercurrent of theory. In this, it is the story of young love in Nigeria separated by emigration of the two protagonists: Ifemelu to America and Obinze to England. They experience the dissonance of being non-nationals and racially other in two contexts while also learning to live and becoming themselves.

Only that doesn't really happen. In both stories, the protagonists are like blank canvases surrounded by caricatures of people who are actually alive but are slightly unbelievable. Our heroes observe those around them and summarise their traits as if human beings all present their entire personalities in one quick gesture or comment. The story is interspersed with blog posts written by Ifemelu that feel like the writing of Ta-Nahesi Coates – sharp, witty and unashamedly Black. The undercurrent of theory thus bubbles up constantly to the surface, sometimes angrily, and always justifiably, and so Adichie manages to put more theory into this work of literature than can be found in many works of theory. This is admirable and educational. So it is a pity that they story falls short.

The final section, the return to their home country of a duo who have changed but have not really grown, is the best written section of the book. It suddenly becomes exciting all too late as the ghosts of a past relationship haunt Obinze's marriage and Ifemelu's independence. Maybe there is something to this too – two lives that cannot escape those waves of theory that always run beneath. Imperfect but important.

This book was... I don't know how to capture it. It's more social commentary than a novel. And a lot of the commentary is spot-on, but as a novel, the book seems very disjointed.

Maybe because I'm reading it in 2017, the race-in-America commentary didn't have much of an effect on me - the Non-American Black distinctions were interesting though. What I did like quite a bit was post-colonial Lagos of their childhood, and the drudgery of choicelessness. How they long to move away and make something of themselves. The immigrant anxieties resonated well with me - possibly because these are questions that are on my mind currently.

Ifemelu is a sharp observer of the world around her, but for the life of me I couldn't figure out her own motivations, what drove her in life, her decisions, her flights of fancy. Her character suffered from being straitjacketed to fit around the social commentary. Obinze's character didn't have that prominent component of commentary, and his character suffered for it.

I found Adichie's prose to be quite fluid though, which will get me to read her other books. I'd like to see how she does when she doesn't have the fit in a lot of commentary.