Aniara

En sista resa bort från en förstörd värld. Finns så mycket att reflektera över, sett till hur vi idag missköter den.

Dette var kult! Spanande forteljingsform. Eg plukka opp denne fordi eg hadde tankar om å skrive noko liknande sjølv, og dei tankane les i beste velgåande.

Lurar på å leite etter ei oversatt versjon av denne. Det var vanskelegare enn eg trudde å følgje med på svensk.

Jisses. Dystert värre. Deppigt, deppigt. Måste nog ändå säga att jag tycker det är lite drygt att allt är på vers, blir lite pretto. Fast samtidigt välskriven och det aldrig sinande dystra mörkret är ganska stämningsfullt, så blir ändå en trea.

Jag gillar sci-fi- och rymdopera överlag annars, så det känns bra att ha läst en av klassikerna i genren. Fast skulle nog säga att när det gäller klassiker så är Ursula Le Guin ungefär en miljon gånger bättre. Av Harry Martinson rekommenderar jag hellre mästerliga Nässlorna blomma.

Aniara var som väntat ett episkt verk. Vi får följa människornas färd genom rymden mot lyran. Här är människorna fångade med sina egna värsta fiender, sig själv och evigheten. Vad gör vi när vi inser att vi står i en sarkofag på väg mot oändligheten, att vi måste handskas med varandra och detta oemotsägliga faktum. I Martinssons epik får vi en inblick i detta, kvalen med sig själv, nya religioner och kulter, härskare som vägrar inse att de inte längre besitter någon makt. Det låter kanske märkligt att säga, men vi måste kanske inse att vi liksom Martinssons mima är fångade på ett oändlighetens rymdskepp på väg mot vår egen säkra död, först då kanske vi kan göra något åt vårt predikament.